Tankar om silvret på Olympia Amateur
Det har gått några dygn sen jag fick min silvermedalj på Olympia Amateur Spanien och besvikelsen är lika stor nu som då. När jag hörde mitt namn var det bara att dra på ett fakeleende och kliva fram.
Hela den här satsningens mål var att kamma hem guldet och ta ett proffskort men nu föll vi på mållinjen och förlorade med en ynka poäng. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns bittert. Med tanke på hur mycket tid och engagemang både jag själv och Niro lagt ner känns det extra surt. Flera gånger har jag pushat mig själv genom att föreställa mig en guldmedalj och ett proffskort nere i Spanien! Självklart känns det då tomt och som en stor förlust när man inte når målet man kämpat för hela dieten.
Vi är riktigt nöjda med formen och fysiken vi levererade dock! Under den tiden vi haft på oss fram till tävlingen så var nog det här det absolut bästa vi kunde åstadkomma! När jag stod framför spegeln precis innan vi skulle upp på scen till finalen så kände jag mig oövervinnerlig och det såg ruggigt bra ut rent ut sagt.
Jag fick frågan, av en annan atlet under helgen, varför jag valt att ha Niro som coach när jag ändå lyckats så bra själv tidigare? Jag hade funderat länge på om jag skulle skaffa en coach innan jag frågade Niro. Anledningen att jag inte skaffat någon tidigare var att jag inte hittat någon jag trodde har den kunskap jag eftersöker. Att jag kan lita och tro på det min coach gör är EXTREMT viktigt. Niro visste jag att han kunde få folk i form och när jag pratat med honom märktes det att han besitter mycket kunskap och en förmåga att tänka logiskt för att anpassa ett bra upplägg. Nu efter tävlingen kan jag säga att vi fick fram min absolut bästa tävlingsform hittills med mer massa än tidigare! Så ett stort tack till min coach och vän Niro!
Nu är det dags att fundera över vad nästa tävling blir, vad tycker ni? Jag ska ta mitt proffskort, jag lovar 👊.
Nästa gång jag står på scen ska jag vara så bra att ingen, oavsett vem som står på scen, kan ta en enda poäng mot mig!